somepersonalnothingprivate

Det börjar väl bli dags att uppdatera er om råttan. Samuel heter den förövrigt.

Och den lever fortfarande. Kanske.

I Tisdags gjorde jag iordning en riktig superfälla. Superfällan bestod av 2 råttfällor med Morfars brännvinsost (över fällorna smulade jag dessutom över Samuels favoritmat, pasta. Bakom fällorna öppnade jag upp kartongen med råttgift och la lite vitlökssalami på kanten för att leda in den. Vid spisen (där råttan senast setts komma in) ställdes även en råttfälla upp. 

På kvällen, innan jag ens hunnit i säng small det till i köket. Herregud tänkte jag. Nu gäller det. På med tofflorna. Fram med hammaren och nerför trappen begav jag mig.

Jag smög runt hörnet och tittade in. Mitt på golvet låg det aset och sprattlad i fällan. Vad fan gör jag nu, tänkte jag. Sprang till trappen och skrek som en tjej till Liza för att fråga om råd. "Stäng in den" vrålade hon.

Vaddå stäng in den? Med vaddå? Så fick jag syn på Filippas plastbadkar. Så jag gick till attack.

Full fart fram mot råttan, som vid det här laget även börjat skrika, och lyckades kasta badkaret över råttan. För att vara säker på att Samuel inte skulle kunna fly så la jag dammsugaren över. Fångad! Triumf!
(jag har bildbevis på detta, ska ladda upp dessa skräckbilder senare).

Nu till problemet.

Vi har alltså råttan instängd. Men 2 personer som som är mer eller mindre livrädda för råttor. Vad göra?

Liza ringde, i ren panik, till svärfar som var snäll och ryckte ut.
Vid det här laget har råttan slutat skrikit och jag antar att den är död. Vi vet dock sedan tidigare att vi har att göra med en slug rackare, så riktigt säker kan man inte vara.

Svärfar går fram till badkaret, öppnar försiktigt och som ett skott sticker råttfan ner i grunden igen. Snacka om en stämningsdödare.

Liza drar igång datorn och börjar leta nytt boende på hemnet.(på riktigt) Jag känner rent allmänt för att ta livet av mig.

På kväll ligger vi i sängen och diskuterar vad vi ska göra. Liza kläcker då den episka kommentaren, "Vi kanske ska ringa din Pappa, han är ju jägare". Då jag är osäker på Pappas råttdödarkompetens avaktar jag med samtalet och somnar istället, mycket bedrövad.

Dagen efter, när man trodde att saker och ting inte kunde bli jävligare så vandrar jag ner i köket, gnuggar mig i ögonen och tittar på termometern. -22,5 visar den. Vad i helvete? Så nära som jag var att självdö i just det ögonblicket kan ni inte ana.  Bara lägga mig ner och inte finnas mer. (fast då hade väl råttfan hållt mig vaken med sina små råttfötter) Så inte ens dö fick jag.

Nya tag.

IOM att vi enbart har plast som isolering i köket för tillfället, och med 22,5 garder kallt, så flydde vi helt enkelt helvetes huset och flyttade in på svalvägen 22 för en natt. Värme. Kinamat. Lycka.

Torsdag igår och hemflytt till huset igen. En råttfälla till hade smällt igen och dragits bort till plasten, men ingen Samuel syntes till. Däremot hade vattnet frusit i rören under köket. Ännu ett problem.

Men nu ska jag bli lite positiv. För nu hände dock något som kan beskrivas som närmast magiskt. Vi börjar känna lukt av död råtta! Och när det är något positivt så inser ni bredden av misären vi levt i den senaste tiden.

Ju längre kvällen led, desta tydligare blev lukten. Är han verkligen död, Samuel? Upp med nya råttfällor i går kväll, men inga spår av råttan imorse. Bara en fin lukt av RR. Rutten råtta.

Så nu håller jag alla tummar jag har att den inte tittat fram under dagen. Har den inte det så kan kampen  äntligen vara över. Hur detta i sådana fall ska firas vet jag inte. Men något i hästväg blir det.